Barnkonventionen
FN:s konvention om barnets rättigheter tillerkänner varje barn medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den ger en universell definition av vilka rättigheter som ska gälla för alla barn i hela världen.
Barnkonventionen ska gälla i alla samhällen, oavsett kultur, religion eller andra särdrag. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter. Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Konventionen är ett rättsligt bindande, internationellt instrument som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. I och med upprättandet av konventionen fastslogs att barnets rättigheter är universella, att barn har egna rättigheter och människovärde, men också att barn har speciella behov av skydd och stöd.
Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna. I dag har nästan alla länder ratificerat barnkonventionen. Att ett land har ratificerat en konvention innebär att landet har förbundit sig folkrättsligt att genomföra och förverkliga den.
Alla länder som bundit sig till barnkonventionen rapporterar regelbundet till FN:s kommitté för barnets rättigheter. Det är en internationell kommitté som har till uppgift att övervaka att barnkonventionen verkligen respekteras i de länder som ratificerat den.
41 sakartiklar
Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är "sakartiklar" och slår fast vilka rättigheter varje barn ska ha. Artikel 19 behandlar till exempel barnets rätt till skydd mot alla former av våld och i artikel 28 slås rätten till utbildning fast.
Sakartiklarna ska läsas som en helhet. Det går med andra ord inte att lyfta ut en sakartikel och läsa den helt skild från de andra. Man brukar tala om att konventionen är "hel och odelbar".
Resten av artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen. En viktig artikel, artikel 42, handlar om staternas åtagande att göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn. Att sprida kunskap om barnkonventionen till barn och elever i förskola och skola är ett naturligt led i att uppfylla ett sådant åtagande. I läroplanerna framgår dessutom att rektorn har ett ansvar för att skolpersonalen får kännedom om de internationella överenskommelser som Sverige har förbundit sig att beakta i utbildningen. Barnkonventionen är en av dessa.
Fyra grundläggande principer
Fyra av sakartiklarna i barnkonventionen är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra grundprinciperna. När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem med grundprinciperna "som glasögon".
- Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.
- Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet "barnets bästa" är konventionens grundpelare. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
- Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
- Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.
(Källa: www.skolverket.se)